Är det utbildning som omsorgen behöver eller sunt förnuft?

 

På tv- nyheterna hör vi om sjuksköterskor som t.ex. glömmer att ge patienterna mat under nästan hela dygn medan de väntar på sin hjälp. Nyopererade äldre som skickas hem direkt efter en tung operation och som senare morgonen efter avlider i ambulansen på väg in då de inte var starka nog att skickas hem ännu. Vi läser om stackars flickor som badas i skållhett vatten så att skinnet ramlar av på benen. Ett barn med funktionsnedsättning lämnas ensam i badkaret och drunknar. Hemtjänstpersonal som inte byter sängkläder efter att brukaren råkat väta ner dem och låter brukaren sova i sin egen urin under flera dagar. Listan kan göras lång.

Efter nyhetsinslaget hör vi någon expert eller politiker som poängterar hur oacceptabelt det hela är och att det behövs nationella satsningar på kompetensökning.

 

Men rör det sig verkligen om behov av kompetensökning? Är det så illa? Ska det behövas utbildning för att inse att en levande människa behöver mat under ett dygn, att en gammal nyopererad behöver hållas under uppsikt, att man inte ska koka små flickor eller lämna pojkar med funktionsnedsättning ensamma i badkar och att ingen vill sova i nedkissade sängkläder?

 

Är det kanske förnuft vi behöver och hur får man i så fall tag på mer förnuft? Om kompetensökning är svaret så borde ju högutbildade läkare och specialistsjuksköterskor aldrig göra några misstag av ovanstående typ eftersom de fått en utbildning.

Men dessa händelser sker på så väl sjukhus som boenden och i brukares egna hem.

Tidigare hörde man oftare om läkarens eller sjuksköterskans yrke som ett kall snarare än ett yrke. Det var mer än ett jobb. När barn får frågan vad de vill bli när de blir stora svarar de ofta läkare, sjuksköterska, brandman eller till exempel polis. Gemensamt för dessa yrken är att de handlar om att man vill hjälpa någon eller några. Få barn säger att de vill bli doktor för att det innebär en fet årslön och en statusfylld karriär.

Hur mycket status förtjänar läkaryrket om läkaren inte bryr sig och är mer upptagen av sitt eget än att hjälpa sin patient? Våra barns hjältar är de som hjälper. Så hur låter det då för ett barn när en läkare, sjuksköterska eller vård- och omsorgspersonal förklarar vad som hänt med nåt i stil med "jo men mitt pass slutade ju 17:00.."

 

Skulle barnet säga åt personen att använda sitt hjärta och sunda förnuft eller skulle det säga "Du behöver kompetensökning"?

 

Nils Janbrink / ROSSAB 2018-11-05